Facebook works in mysterious ways. My Facebook friend, whom I’ve never met in person, Swedish filmmaker, Pamela Robertson-Pearce, posted Christmassy foodie customs on her page which led to my asking her about Swedish folk customs. It was a lutefisk-laden stray thought.
Long ago, while I was at UC Berkeley, I collected 40 pieces of folklore, and one piece on the Norwegian Christmas impish elf, Toofta, stealer of drinks, was lacking scholarly reference, that is, any backup material. I found nothing in the basement folklore archives of the Dow Library. I sighed, and turned the paper in. Much later, I found a minuscule footnote on Wiki while writing a piece on Marconi Station in 2015.
Fast forward five years, this morning, first day of Advent, Pamela led me to a gift, gold treasure—the 1881 poem, The Tomten by Viktor Rydberg, based on Swedish folklore. One thing led to another. She said, “In Sweden too we have a Tomte who lives on farms possibly in barns, but he is very much a winter thing. The Tomte in Sweden also brings gifts, but he does errands around the place too. Before Saint Nicholas we had a Julbock, a straw goat ram, who came at Christmas with gifts.” See pagan origins of the yule goat.
Tomten, by Viktor Rydberg
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken….
Of course I don’t understand a word of it.
Midwinter nights, cold and hard
the stars gleam and glimmer
all over the land
under a midnight sky...
Men? wander without shelter?
snow lies with the ? on the great cliffs
snow lies on the path taken.
Where the Tomten waken.
Apparently Kierkegaard also mentioned the tomte and nisse. How did I not know this? In the farback days when the nissar and the tomte were murderous mischievous farmhands, they needed to be appeased. This is more in line with the toofta that I knew and feared as a child.
I was afraid I was becoming a monopolizing pest on her page, but it was so exciting to find a connection nearly 20 years after I had collected the folklore. Toofta made me do it. And then it was like Christmas, unwrapping all the connections. Tack, Pamela! What a fabulous Advent gift.
Olaus Magnus’s 1555 print,“A Description of the Northern Peoples” an early depiction of a farmhouse spirit in the center, sweeping the barn. He is more in keeping with the current popular cultural version.
Tomtenissar preparing for the children to visit “on detsembris jõululainel ja ootab külla lapsi.” By Swedish illustrator and painter, Kurt Nüström Stoopendaal (d. July 27, 1965,) Rannarootsi Muuseum, Estonia.
And here is my amended folklore piece on Toofta, aka Tufte. I’m sure Papa Dundes would be proud. To see all the comments, research, and links, visit my original Facebook post.
Now, where did I put my drink? Tooofta? Apparently I’ve inherited a Norwegian house sprite.
Tomten, Viktor Rydberg, (1914) Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
No comments:
Post a Comment